Det hände under julledigheten. Vi bodde tillfälligt hos Willes föräldrar ute i Brottkärr (en förort ca 20 minuter från Göteborg) och jag traskade den dagliga långpromenaden med Ferdinand och Otto. Jag går ofta samma sträcka. Ned längst havet, korsar villaområdet, igenom golfbanan, ner i skogarna och sen runt ängarna.Just den här dagen råkade jag få syn på en "till salu" skyllt strax efter att jag kommit ut ur skogen. Vi har haft span i området i flera år, men bommat att just detta hus kommit ut under hösten. Jag gjorde en snabb sökning hos mäklaren och skrev sen till Wille som var på jobbet: Därifrån tog det fart. Vi bokade in en visning och sedan en till. Kollade på annonsen och dess bilder om och om igen. Satt uppe till 02 om nätterna och diskuterade för och nackdelar med precis allt. Målade upp bilder över hur våra liv kunde bli där och vad man skulle göra i varje rum. Vart man bäst dricker morgonkaffet och vart den fina randiga fåtöljen vi fick i bröllopspresent skulle stå. När vi tillsist inte kunde komma på en enda anledning till varför vi inte skulle bo i huset, ringde vi mäklaren och la ett bud... Och idag 11:00 blev huset vårt. Vi är så glada att vi knappt vet vart vi ska ta vägen. Huset är byggt 1950 och är tre våningar med en boarea på 164 kvm och biarea på 77. Det ligger med 10 minuters gång till havet och likaså Ferdinands farmor och farfar. Baksidan är omfamnat av berg och natur och insidan rymmer precis allt av det vi värdesätter i vår vardag. I källaren har Wille plats för sin musikstudio, på övervåningen jag mitt arbetsrum och garderob. Det är svindlande och svårt att ta in, att vi flyttar in här i maj. In till vårt alldeles egna hus. Nyp mig i armen någon!!!
