Nu ska jag försöka måla upp en plats för er som betyder väldigt mycket för mig. Jag kommer antagligen inte göra den rättvisa i varken text eller bild, men jag ska försöka. Längst en grusväg två mil utanför Östersund har mina föräldrar ett litet hus i en bygd som heter Lit. Huset ligger intill Indalsälven. En älv som aldrig riktigt blir varm och som ibland ligger så spegelblank att man kan tro det är en tavla. Här har jag ränt runt sen jag var tolv. Det var här jag byggde min första trädkoja, en koja min systerson idag har tagit över. Det var också här jag och Wille bestämde att vi var tillsammans, firade att vi hade förlovat oss och berättade för min familj att vi väntade barn. Varesig jag har varit tolv eller tjugonio, har det här alltid varit min trygga plats. Det är ett ställe för alla årstider. I juni blommar det så fint att man får nypa sig i armen och i februari dyker renar upp mitt inne i byn, som taget ur en saga. Just i själva byn finns en mack, en liten Ica och en hembygdsgård. Hit åker vi varje sommar för att äta tunnbrödstut och våffla. När man är här är det som att tid inte riktigt fungerar som den gör annars. Här går den långsammare och är snällare på något vis. Jag skulle inte säga att den står still, men näst intill. Kanske är det för att telefonen endast har edge som sändning, eller för att frukosten alltid äts på farstun och inte framför tv’n. Kanske är det för att mer tid spenderas ute än inne eller så är det för att man här alltid har tid att umgås. Som ni märker har jag svårt att sätta fingret på vad det är som gör den här platsen så speciell. Den har helt enkelt kommit att bli mina föräldrars plats på jorden och därför också min. När jag pratar om att ”åka hem” så är det just hit jag vill. Jag vill plocka blåbär i skogen, fiska med pappa och lära mig sticka utav mamma. Jag vill ligga på soffan och lyssna på elden och jag vill bada i Indalsälven. Sen Ferdinand kom finns det ingenting jag hellre vill än att ta med honom upp hit. Visa vart han hittar de bästa smultronen, vart djuren brukar dyka upp och vart man bäst gräver fram daggmasken till metspöt. Jag vill lära honom åka skidor i skidbacken två kilometer bort och jag vill se honom springa på grusstigen tillsammans med mormor och morfar. Min fina fina favoritplats, jag hoppas den en dag även blir hans.
