På måndag börjar jag jobba igen efter mer än 1,5 år hemma. Det känns helt svindlande om jag ska vara ärlig. Jag är lika delar taggad som nervös och fundersam till hur det ska kännas. Jag och Ferdinand har ju, quite literally, vuxit ihop. Först i magen och sen på utsidan. Även om han är den lilla så känns det nu som att det är jag som nu är den lilla fågelungen som ska puttas ut ur boet. Ut i den stora världen igen. Bort från hemmets trygga vrå.Jag har ju ett nytt upplägg när det kommer till min arbetstid vilket är att jag kommer vara 60% (måndag-onsdag) på min byrå. Där fortsätter jag jobbet som Art Director vilket är det jag är utbildad till i grunden. Sen kommer jag ha torsdagar och fredagar till detta. Min blogg, mina sociala medier och andra kreativa projekt runt om. Det känns bra och stort på något sätt. När jag klev på den här mammaledigheten kände jag direkt ett skifte i mina prioriteringar. Jag har alltid älskat att jobba och gör fortfrande, men nu vill jag också kunna lägga min tid på annat. På min familj och framförallt på Ferdinand. Därför har målet med mina växande sociala medier hela tiden varit att jag ska kunna vara mer flexibel med min arbetstid. Jag känner mig stolt över att det nu, när jag faktiskt ska tillbaka in i arbetslivet, har blivit så. Jag ligger i sängen bredvid min sovande son när jag skriver det här och i kroppen känner jag en känsla av stolthet och tacksamhet. En stolthet över mig själv som har kämpat på under alla dessa månader och successivt vuxit in i min roll som mamma. Tacksamhet över all tid vi har fått spendera ihop och för att jag (partisk absolut) fått en helt ljuvlig liten kille att kalla min. Vi har gjort det här ihop och vi har, med facit i hand, gjort det väldigt bra. Har så mycket mer tankar och reflektioner kring föräldraledigheten men det får bli ett separat inlägg. Nu ska jag snusa min son i nacken och sen när han vaknar, ska vi ha en riktigt mysig sista dag ihop, bara vi två. På måndag tar hans pappa över och jag är såååååå redo att sitta på kontoret och tänka en tanke från start till mål. Dricka en kaffekopp som inte kallnat och gå på toa utan någon i knät. Wow alltså. Det pirrar absolut i magen av förväntan.
