21:54 Vi tittar på varandra i mörkret medans vi smsar godnatt. Vi vågar inte viska det, rädd att det kanske väcker dig.Fast vi sagt godnatt vet jag att jag inte kommer sova särskilt mycket. Jag tittar på klockan, om en timma har jag varit vaken i ett dygn.Nätterna är tunga just nu. Dom berövar mig på dagarna för jag har svårt att hålla isär de vakna timmarna och att inte sova väcker en underlig ångest i mig. En ångest som inte känns som min egen. Den är mer skoningslös än den jag är van. Många vittnar om hur tufft det är kan vara med nätterna som småbarnsförälder, men jag tänker att jag nog alltid haft en svår relation till natten. När vi sover är vi oundvikligt ensamma och jag hatar att vara ensam.När jag var liten var jag så rädd att somna så jag ofta låg i sängen och frenetiskt pillade på min mammas lillfinger. Förklarade för henne att så länge hon kände mig pilla, fick hon inte lämna mig där. ”Lålla li, du får inte lämna mig när jag lålla li”. 00:12Du vaknar till men det gör inget för jag är fortfarande vaken.Jag drar fingret längst med din panna, om och om igen. I bakgrunden på en telefon hörs ljudet av regn. Det har regnat i vårt sovrum i 6 månader nu. När jag var tjugotvå var jag så rädd för nätterna och den ångest de bar med sig att jag sällan lät de bli natt. Jag hade lamporna tända och i sängen var alltid datorn med. På den rulladeVänner och det påklistrade skratten mellan scenerna blev min vaggvisa, precis som ljudet av regnet är din.Jag känner dom komma nu. Tankarna som känns större och grymmare än allt annat och jag förstår i och med det att natten är här. Jag kollar på klockan som mycket riktigt passerat midnatt. 02:16Du skriker till och gråter fast du knappt är vaken. Min kropp är redo, reagerar instinktivt och drar dig in i min famn. I samma ögonblick som din hud möter min, hör jag hur du pustar ut och somnar om. Kanske förstår du att jag inte lämnar. Att jag låller li.Vi ligger nära nära och jag försöker förstå vad det är som kan göra dig så ledsen. Jag tänker på alla de andra barnen. De som inte alls har det såhär tryggt. Jag känner tårarna brinna bakom ögonlocket och jag förstår att jag inte kan gå in för djupt i tanken, inte nu. Jag har bara dig att skydda, ändå känns det ibland som en omöjlig uppgift. Hur skyddar jag dig mot det som kommer om natten? 04:50Du rör dig otåligt i sömnen och jag tänker att om vi vill, kan vi göra morgon nu.Jag tänker också på festerna. Att jag för några år sedan brukade komma hem vid den här tiden och att jag aldrig sov så gott som då. En känsla av att jag lurat natten för att gå och lägga mig när det redan var morgon. 05:47Jag vaknar igen. Den här gången av dina små händer i mitt ansiktet. Jag slår upp ögonen och möter dina. Du försöker rulla ur min famn men jag vill inte släppa taget om dig. Inte än. Jag förstår att det snart kommer komma en tid när du inte längre behöver mig om natten och jag tänker att jag inte vill att du ska lämna mig ensam. Att jag precis som med mammas lillfinger, kanske behöver dig nära för att våga somna.”Lålla li, du får inte lämna mig när jag lålla li”.
