Hej kroppen, Förlåt för det jag tänker säga dig nu.Jag vet att du gör ditt bästa och jag är innerst inne så tacksam för dig. Ändå skaver det mellan oss just nu på ett sätt jag inte tidigare upplevt.Det senaste året har vi gjort en resa du och jag. Vi har skapat, burit och fött ett barn. Något som fortfarande är så obegripligt hur jag än vrider och vänder på det. Hur fan bar du dig åt? Inget kommer någonsin vara större än att vi gjorde Ferdinand ihop och jag kommer vara dig evigt tacksam för det. Du gjorde det så bra!Trots det är jag nu så ofattbart trött på amningsbröst i olika storlekar, ärr från kejsarsnitt som svider och hår som faller av. Jag blir ledsen och förbannad på dig över kläder som inte sitter som de brukar och värk i muskler och leder jag inte känner igen. Jag är ledsen att jag just nu tänker så illa och elakt om dig. Verkligen, förlåt.Vi brukade ju älska att klä på oss ihop. Prova olika outfits framför spegeln och spela in dumma videos när vi var nöjda. Kommer du ihåg? Jag vet att du märker att jag nu istället undviker dig i speglar och raderar dig på bild.Jag skäms över att jag så ofta nu önskar du var någon annan. Någon bättre.Jag vill också att du ska veta att jag förstår att det är jag - inte du. Just nu är jag lite trött men när jag hittar energin igen lovar jag att jag ska jobba på det här. För oss.Jag hoppas vi snart hittar tillbaka till varandra för jag saknar dig så. All kärlek, Din Matilda.
