För fyra år sedan drog jag av mitt korsband under en fotbollsmatch i maj. Det var en regnig dag men en match precis som så många matcher förut. Just den här vill jag minnas var rätt betydelsefull då vi med vinst, skulle vara näst intill garanterade en total serieseger den säsongen. Det var i slutminutrarna som jag skulle blocka ett av motståndarnas skott men lyckas i landningen, fastna med foten i den tunga och blöta gräsmattan. Klick sa det när foten satt kvar åt ett håll, medan knät stack åt ett annat. Det blev den sista gången jag spelade fotboll. Något jag gjort i 23 år dessförinnan.Det hör inte till ovanligheten att knän smäller när man spelar fotboll. Jag tror jag var 13 år när jag spelade min första A-lags match och jag under en hörna, hör hur ett av mina lagspelares knän bokstavligt talat smäller bredvid mig. Trots att jag sett det ske och varit med och burit ut lagkamrater på bår, trodde jag aldrig att det skulle hända mig. Skadan och förändringen den förde med sig har för mig varit jättesvår att hantera. Inte så mycket rehaben och smärtan i sig, den har gått bra och jag är idag tillbaka med ett starkt knä som fungerar i min vardag. Men rädslan den kom med och det stryk mitt psykte tog kopplat till träning, har varit svårt att skaka av. Jag har under 23 år mer eller mindre alltid tränat för fotbollens skull. Det fanns perioder jag tränade två gånger om dagen, varje dag, varje vecka. Så har det funnits perioder när jag spelat i lägre nivåer och kommit direkt från efterfesten till uppvärmningen. Hur intensivt och mycket jag än satsat, har fotbollen alltid funnits där som en trygg famn att landa i. När jag spelade fotboll fanns inga speglar att spegla kroppen i - inga personer att jämföra sig med som står bredvid och förstår pass-instruktörens instruktioner bättre än jag själv. Inga trender i träningskläder eller mobiltelefoner som filmar ur olika vinklar. När fotbollen försvann hamnade jag i ett träningsvakum jag har haft svårt att ta mig ur. Jag har testat allt från pilates, yoga, gym, långdistanslöpning, jympa-pass. Ingenting har kommit i närheten av vad fotbollen gav mig. Jag har också sen mitt knä gick sönder, haft svårt att hitta ett naturligt sätt att hantera och avleda min ångest. Fotbollen för mig och de endorfiner det gett, har varit avgörande för att jag ska vara stabil i psyket genom så många år. Men så fanns det en sak jag höll på med innan skadan skedde. Pass på träningscentrat Barrys. Många må tycka att det är en rätt töntig träningsform, men för mig har den explosiva formen funkat perfekt i symbios med fotbollen. Att rummet också är nedsläckt och musiken dånande - är toppen för någon som är van att använda träningen som distraktion från huvud och kropp. Sen skadan 2022 har jag helt slutat gå. Enbart baserat på rädsla. Rädd att knät inte ska hålla och att det inte ska kännas som förut. Att jag ska bli ledsen och känna mig begränsad, dålig, få ångest. Men så idag valde jag att inte vara rädd mer. Jag bokade in mig på ett pass över lunchen och stålsatte mig i att gå dit. Hur mycket det än tog emot. Jag har börjat gå hos en psykolog där vi pratar mycket om att jag måste hitta ett sätt att reglera mitt nervsystem och jag tänkte att kanske, kunde detta vara en av nycklarna. Vet ni? Det visade sig att knät höll. Likväl som psyket. Jag sprang i den fart jag gjorde innan skadan och när instruktören inför sista delen pushade oss till att lägga på ännu mer fart, gjorde jag som hon sa. Jag har, sen jag var där på lunchen, för första gången på år varit helt euforisk sen jag lämnade en träningslokal. Jag har känt mig så så så stolt att jag vågade utmana mina rädslor och what-if-tankar. Känt mig lugn i skallen på ett sätt jag inte kan minnas att jag gjort sen sista matchen jag spelade. Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta. Kanske är det en uppmaning att utmana sina rädslor? Att våga känna stolthet? En push att hitta ditt sätt att träna? Länge leve att röra på kroppen utan rädsla eller jobbiga tankar, det äger så himla hårt <3
